Om mig

Min story

Vet du vad ditt allra första minne är? Mitt är en strimma solljus över ett parkettgolv. Där på golvnivå befinner jag mig och möter en svartvit kattunge! Jag kan inte varit mer än tre fyra år gammal när vi hämtade Kapten, en svartvit alldeles vanlig bondkatt. Tänk, detta kommer jag ihåg. Suddigt men ändock mitt första minne är minnet av en katt!

Kapten

Kapten kom såklart att bli en alldeles särskild katt för mig. Jag växte upp med honom, kånkade runt så gott jag kunde på honom, klädde honom i dockkläder och körde runt med honom i barnvagn. Nej, inte alls till hans förtjusning utan snarare trots hans protester! Jag minns också att en lärarinna frågade mig varför jag ofta var riven på armarna…

Kapten härdade ut. Han tillbringade mycket tid på mitt rum trots allt, hel självvalt. Han hämnades när jag blivit något äldre och byggde dockhus av kartonger. Jag tillverkade möbler och diverse inredningsdetaljer. Kattaskrället klev obekymrat runt i mina ömtåliga dockhus, trängde sig ner i dockornas dubbelsäng och hårade ner alltihop. Jag fattar inte hur han fick plats, men så är det ju med katter och kattonger.

Man kan inte leva utan katt

Så jag är med andra ord uppväxt med katt. När Kapten lämnade jordelivet och mina föräldrar inte skulle ha mer djur (av nån idiotisk anledning), då blev jag faktiskt deprimerad. Så till den milda grad att mamma kröp till korset och överraskade mig med en kattunge. Sen dess har inte heller mina föräldrar lyckats hålla sig från att ha katt i huset.

Jag flyttade hemifrån när jag var 19 och det första jag hade tänkt mig att införskaffa var en siames! Eller en kolsvart oriental! Detta hade jag drömt om i många år. Men mina föräldrar lyckades få mig på andra tankar.

Champis Olfina Brown, the sweetest girl in town

Mamma sa, du kan inte ha en siames, de klättrar i gardinerna, skriker och gapar, de är helt vilda och jättejobbiga!!! Pappa tyckte inte jag skulle ha något djur överhuvudtaget. Jag skulle vara ung och fri utan ansvar för husdjur!! Så dumt! Nåja, en väninna till mamma hade en kull kattungar av annan ras. Helig Birma, vi åkte för att titta…. Ja ni förstår ju resten. Champis Olfina Brown flyttade in, “the sweetest girl in town”.

Hon och jag levde loppan tillsammans. Hon var med precis överallt, på fester, på stranden, på kanotfärder med övernattning i tält. Jag födde blygsamt upp några kullar då. En av hennes söner fick stanna, Mowgli.

Hästgård

Mitt hästintresse fick mig att äntligen flytta till gård år 2000. Då kändes det inte som om raskatter var det man skulle hålla på med liksom. Olfina flyttade med samt “Mowglissen” och de fick njuta av utelivet här. Exotiska varelser tyckte grannarna som då bestod av bönder, gamla gubbar, födda och uppvuxna på gårdarna runtikring. De gubbarna finns inte mer, inte heller birmorna.

Innan orientalerna och siameserna gjorde sitt intåg fylldes gården här ganska snabbt av diverse gynnare som jag alltid önskat mig att ha. Minigrisar, getabock, kaniner, marsvin, får och hundar, höns osv osv. Så mina hästar förstås, vilket är ett helt eget kapitel!

Drömmar är till för att uppfyllas

Men min barndomsdröm levde med mig år ut och år in. Siames! Oriental! Jag vet inte längre hur det kom sig men jag fick åter kontakt med Kerstin, en kund sedermera vän sen flera år tillbaka. En etter värre djurtoka än mig! Och det visade sig att hon födde upp dessa katter. Hennes katteri heter Lejonhjärta´s. Jag blev ju tvungen att åka på “studiebesök”. Tog med min son. Han pratar än idag om den lille kattungen i Kerstins kök, som hävde upp ett sånt där typiskt siames-mjaouu så att man bara faller pladask. Åååh sa sonen med tindrande ögon. Han är redan såld, sa Kerstin! Efter det var det ju bara att börja leta.

Så började sökandet efter den första avelshonan, för avla det var jag helt säker på att jag ville göra. Det visade sig vara svårt, totalt omöjligt att finna en katt i Sverige faktiskt. De var sålda innan de var födda. Efter nästintill två års sökande började jag rikta blickarna ut i världen. För mig var det totalt främmande att ens överväga att importera en katt!! Dyrt. Ovisst. Galet, katter finns det ju så gott om! Men Kerstin menade att det minsann inte alls var konstigt. Jag läste på och fattade modet att visa intresse för katter på nätet. Jag gick bet ett par gånger även där så när jag tillslut hittade min svarta hona agerade jag kvickt. Bestämde mig på studs i princip. Jag fick sätta mig på planet till Prag för att hämta min Glorie, Glorie den glamorösa, en dröm som gick i uppfyllelse.

På den vägen är det

På den vägen är det och som det ofta blir när man ger sig ut på ett äventyr, den ena vägen leder till den andra. Inte visste väl jag att man skulle bli smått beroende av dessa små själar, vilja ha en i varje färg, ytterligare en i varje mönster! Och inte kunde jag tro att man skulle träffa på så underbart härliga människor på vägen. Det är kanske nåt speciellt med kattmänniskor. Jag skulle vilja påstå att det är fria människor, förstående och med vett att ge ovillkorlig kärlek. Det går ju inte att sätta villkor för en katt, inte går det så värst bra med regler heller. Man måste helt enkelt tycka om katten oavsett och det är ju omöjligt att inte tycka om en katt eller hur!

MER SIDOR

MER