Del 1. Ur allt ont kommer något gott.

Allt är inte en dans på rosor vad det gäller uppfödning. Det har varit ett par tuffa sömnlösa veckor här i katteriet och jag tänkte dela med mig av allt som hänt. Det får bli en liten följetong!

Del 1. Glorie

Det hela började med att Glorie fick märkliga flytningar en vecka innan beräknad förlossning. Det blev till att hålla stenkoll på henne i princip dygnet runt. Men hon mådde oförskämt bra och det levde och hade sig i magen. I samråd med veterinär beslöts att helt enkelt avvakta. Så på fredagen den 15 mars låg hon i mitt knä och prick kl 15.00 reste hon sig och började mjaua rejält. Rastlöst begav hon sig till Mini och hennes kull. Hon trängde sig in och försökte helt sonika stjäla Minis kattungar. Mini, sin vana trogen, sa inte så mycket, protesterade inte utan försökte finna på sätt att låta ungarna komma till att dia.

Jaha, nu har det börjat tänkte jag. Satte hela fredagskvällens planer ur verket och väntade. Försökte få bort Glorie från kattungarna vilket slutade med att vi stängde in oss i sovrummet. Halva natten höll hon på och stökade och var orolig men sen upphörde alltihop. Snopet!

Lördag kom, söndag likaså och sen måndag och dessutom tisdag. Glorie verkade ha förvärkar och jag stod beredd på förlossning vilken sekund som helst men med jämna mellanrum avstannade allt liksom.

Måndag var den dag jag hade räknat med, dag 65 i dräktigheten. Så natten till måndag var rätt sömnlös…natten till tisdag likaså. Men på natten till onsdag började man ju nästan tröttna, och naturligtvis undra. Kontakt med veterinär, fick råd att återigen avvakta…

Så äntligen på onsdag kväll började det hela på riktigt. Enligt regelboken krystade Glorie äntligen fram en jättefin stor siames. Dessvärre dödfödd. Efter det kom en liten, liten katt, outvecklad, utan päls och såklart död. Något har gått snett med denna dräktighet. Så kom en svartvit bicolour, stor men vansinnigt mager och ganska livlös. Glorie ville inte veta av honom. Jag tänkte väl likadant faktiskt, den stackarn går aldrig att rädda. Men jag torkade honom, hon navlade av och jag höll liv i honom. Nu verkade allt stanna av, men det var uppenbart att det fanns mer i magen. Glorie föreföll uppgiven och trött. Inte alls som hon varit de tidigare kullarna. Jag kände instinktivt att här gällde det att få upp ångan och få igång värkarbetet. Jag började mjölka ur henne, det kan hjälpa! Jag gnuggade fart på bicolouren och tänkte kanske han kan trigga igång moderskänslorna, kanske han kan komma igång och dia. Fick öppnat munnen på honom och satt honom på en spene och minsann han började automatiskt äta! Efter en stunds kämpande med detta visade Glorie intresse och värkarna kom igång. En svart livlig pojk föddes! Tjöt som en gris och skulle till varje pris starta sitt liv här på jorden minsann. Tätt följd av ett ännu mindre foster, så fint och rofyllt i sin lilla fosterblåsa som alltså avstannat i utvecklingen nånstans på vägen. Sen var det klart. Fem ungar varav tre dödfödda. Det kändes sorgligt och man undrar såklart, vad kan ha hänt.

Klockan var ju inte så mycket men även denna natt blev sömnlös. Jag gav det ändå ett försök att klara bicolouren som envisades med att bli kall och apatisk. Han hade svårt att andas periodvis och ingen kraft alls, men han vägde ändå 80 gram så jag tänkte bara han får i sig lite mat, lite vätska.

Det blev ingen sömn den natten heller.

Vid niotiden på torsdag morgon somnade han in. Så synd ändå för han såg så fin ut. Jag bar undan honom men då gick Glorie och hämtade honom tillbaka. Hon fick ha honom ett par timmar tills hon slutligen gav upp.

Nu var allt lugnt och stillsamt. Iallafall över tänkte jag och gladdes åt den svarte killen.

Nu kan vi äntligen vila ut…trodde jag.

Glorie var orolig hela dagen, bäddade vidare, bökade och stökade. Jag kände igenom magen så gott jag kan men tyckte den verkade tom. Frampå kvällen lämnade jag henne utan uppsikt 2-3 timmar. Här är ju så många andra som behöver omsorg. Mini vägrar fortfarande att äta ordentligt om inte maten serveras brevid kattungarna. Hon är mager som en skrika så jag fjäskar så gott det går för att få i henne mer än hon egentligen vill! Men ungarna växer och frodas och mår jättefint! Ja, det är tufft att vara småbarnsmamma.

När jag sen såg till Glorie var läget helt förbytt. Hon såg sjuk ut, hade feber och frossa. Det luktade illa, hon hade variga flytningar.

Livmoderinflammation!

Det var bara att bege sig till Blå Stjärna omedelbart….fortsättning följer…

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *