Efter en stunds vila och när de små fått äta och somnat så gott känner jag på Biscuits mage och kan konstatera att hon har en unge kvar! Alltså den sprattlar och förefaller ligga högt uppe i magen. Biscuit är lugn och tillfreds, inga mer värkar här! Ungarna mjölkar ju ur henne rejält och det gör varken till eller från. Så står jag där igen på söndagmorgon med beslutsångest. Blå stjärna? Men har förstått det som att ibland kommer det en eftersläntare någon dag senare…ibland gör katter ett uppehåll i födseln på flera flera timmar. Avvakta. Mera is i magen. Söndagen passerar, allt är lugnt alla mår bra. Glorie mår bra. Mini börjar äntligen lämna sina ungar och går ofta till köket och vräker i sig mat. Jag vilar. Väntar och vilar.
Vid elvatiden på kvällen är jag redo att gå och lägga mig. Märker dock att nu börja Biscuit bli rastlös, bäddar lite….Jag är bara sååå trött, inser jag att jag måste sova en liten stund. Får sätta klockan och hålla koll under natten. En natt till utan ordentlig sömn, måtte det vara den sista!
Slutligen när jag ser till henne kl 4.30 så finner jag en fantastiskt grann chokladvit eller svartvit kattunge på parkettgolvet. Dessvärre bortgången. Med vidöppen mun och med sin moderkaka brevid sig hade den inte klarat sig. Biscuit hade nog slitits mellan den och de hon redan fött och helt enkelt lämnat den därhän. Åh vad jag ångrar mig, varför orkade jag inte vara vaken en endaste natt till. Kanske den då hade klarat sig!
Hårt är livet ibland och det blir då aldrig som man tänkt sig. Mitt i ytterligare en sorg fann jag lättnad i att bevittna att hon åtminstone fått ut allt i fint skick. Fattas ju bara att hon också ska få livmoderinflammation…
Så måndag morgon kom, ny vecka, nya tag! En dag i sänder förflöt och alla katter mådde bra. Glories medicinering var över på torsdagen, återstod att se om hon klarat infektionen. Vore ju fantastiskt! Och tänk isåfall, kanske det är onödigt många som får sina katter steriliserade vid sådana här incidenter…
Nu har ytterligare en vecka gått och nu börjar krafterna återkomma. Tolv fantastiska kattungar har vi och tre pigga glada mammor! Det onda förgås av den rena och skära lycka det är att få se små kissar växa upp. Kattungar borde man ju ha jämt, så mycket glädje och goda skratt som de skänker. Det gör ändå nånstans all denna möda värt det.