Delad vårdnad!

Nu är harmonin oroväckande bra här hemma. Alla katter är nöjda, avslappnade och njuter sådär som bara katter kan!

Till och med Biscuit, våran tossa, som var alldeles stressad sina första dagar som nybliven mamma.

De piper!
Vad ska jag göra? Ska det verkligen vara såhär?
Jag är vrålhungrig!!
Måste jag ligga i den här korgen precis hela tiden?!
Hur mycket skall de behöva äta egentligen?
Nu piper de igen!!! Så fort jag går börjar de pipa!
Alltså hjälp mig någon!

Jag kände faktiskt igen mig från när jag fick barn. Kommer ihåg första dagen på BB, sonen låg och sov i den där byttan man fick ha som satt i en vagn. Jag kände att nu ska det bli skönt att ta en härlig dusch! Reste mig och gick nåt steg, tittade på byttan och tänkte hmm…, måste jag ta med honom nu då eller?! Ja, det måste jag ju! Där och då insåg jag att nu var det inte bara jag längre, nu var jag tvungen att sätta ett annat litet liv i första rum. På mycket gott men också lite ont!

Vi hade Biscuit med familj på nedervåningen, där hon känner sig trygg. Men då sprang hon till Minis mycket större kattungar och snodde en eller annan, släpade den till sina små. Så en morgon fann jag två stora kattungar bland de fem små och de små visade sig gått ner i vikt! Så det blev till att stänga in henne i sonens rum och därmed basta!!

Biscuit haaatar att vara instängd!!

Jag har nu insett att alla mina katter är så vana vid att fritt ströva från rum till rum här i huset att så fort någon stängs in i ett rum så blir alla mer eller mindre upprörda. Nu hade vi Glorie i sovrummet, med stängd dörr och Biscuit i sonens rum. Ingen katt nöjd! Så fort man skulle öppna en dörr trängde sig katter in respektive ut för att kolla läget på andra sidan.

Biscuit fann ingen ro. Ett par dagar senare provade jag att öppna dörren och då verkade Minis ungar passerat gränsen för att bäras omkring på. De var inte längre intressanta, så dörren fick vara öppen. Och Glorie var ju nu frisk, utan medicin så den dörren öppnades med. Åh va skönt tyckte alla, människor och djur, unisont.

Fast plötsligt insåg Glorie att det fanns kattungar i sonens rum. Och Biscuit hörde pip från sovrummet! Så då sprang de kors och tvärs och skulle flytta kattungar sinsemellan. Detta hade jag ändå haft med i beräkningen, skiljer ju bara några dagar på dem. Dörrarna stängdes likaväl, onödigt stressigt för de små att bäras fram och tillbaka. Stökigt. Och Biscuit vår energiska tjej hade svårt att ge sina tillräckligt med mat medan Glories pojk låg rund och fet och smaskade på sin alldeles egna mamma.

Nej, jag gav upp. Tänkte kanske bäst att härda ut och låta dem kånka och bära nån dag så kanske de liksom gör upp. Kanske Glorie får adoptera en eller två, eller kanske kan de hjälpas åt.

Så blev det! Glorie gav slutligen upp och anslöt sig till Biscuit och gänget. Hon och hennes lille klumpedump trängde ner sig i korgvärmen och sedermera inföll lugnet! Äntligen kunde alla äta och allt pip kom från ett och samma ställe. Biscuit fick hjälp från sin erfarna mor och ensamma pojken fick en kull kamrater att ligga och värma sig hos!

Mor och dotter kör delad vårdnad! Allt är frid och fröjd!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *