Hoppa till innehåll

Somliga flyttar andra skadar sig!

Måndag och huset känns tyst, tomt och dämpat. En hel del har förändrat sig här över helgen. Nu har de flugit ut ur boet Caramell, Crispin, Cookie och ja, även Candis.

Så nu är det bestämt, Cornelia stannar och såhär i sista stund uppstod en fantastisk lösning i form av en jättetrevlig fodervärd till Candis. Bara ett stenkast härifrån, med god erfarenhet av katter och även av vad det innebär att vara fodervärd!

Fantastiskt skönt samtidigt som det var allt annat än lätt att bestämma sig, vem ska stanna, vem ska åka, sälja eller spara, fodervärd eller inte…

Candis, eller Signe som hon kanske får heta, skulle flytta på söndag men planerna ändrades tvärt på förmiddagen när plötsligt Elvira kom linkandes på tre ben! Det såg verkligen väldigt illa ut. Vänstra bakfoten var liksom vriden ut i en mystisk vinkel och Elvira såg såklart ut att ha riktigt ont.

Kunde något ha hamnat ur led? Eller var något helt enkelt brutet? Det kändes inte värt att vänta, det blev ilfart till Blå Stjärna.

De ansåg snabbt att läget var allvarligt och prioriterade oss. Men det tar ändå på nåt vis alltid så låång tid hos veterinären! Man får vänta på att komma in på ett rum. Sen får man vänta på att en veterinär ska komma in i rummet. Sen får man vänta på att en sköterska ska komma och ge smärtlindring. Så ytterligare väntan på veterinären igen. Äntligen tog de lilla skruttan till röntgen och sen fick jag vänta nästan en timme innan de kom tillbaka! Vid det laget var jag övertygad om att hon var typ gipsad, spjälkad, ihopasatt efter konstens alla regler, eller värst av allt fullständigt utdömd, dags för avlivning.

Men nej en rådvill veterinär kom bärandes med det lilla livet precis i samma skick som innan. Och utan någon egentlig diagnos! Hon visade så fina röntgenbilder på hela fina benpipor.Tydligen hade ortoped och andra kollegor fått känna och klämma på lilla stackars Elvira för att finna ligamentskada, senskada, muskelbristning eller ja något! Men nej allt såg bra ut och allt kändes som det skulle. Så Elvira fick med sig smärtlindring, hem fick vi fara något fattigare och inte mycket klokare!

Litet snopet och fortsatt oroligt eftersom foten fortfarande pekade ut och Elvira inte alls ville stödja på den överhuvudtaget. Foten hängde helt enkelt där slapp och märklig… Idag är det pytteynka bättre. Jag har sett henne spreta med tårna och sträcka sitt ben och antydan till att sätta ner lilla tån när hon går. Pigg och på alerten är hon, vill inte vara still och vila!

Väl hemma blev det iallafall av att lilla Candis kunde hämtas. Så kunde man ju hoppas på en lugn kväll i soffan och en god natts sömn. Nja, nu är det nog så att vår Mini börjar få hormoner i omlopp igen för De Soto kunde inte låta henne vara utan jagade omkring henne mjauandes och gapandes. Suck, det fick bli eget rum för honom tillslut mitt i natten!

Please follow and like us:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Social Share Buttons and Icons powered by Ultimatelysocial