I förrgår flyttade hon, vår lilla Edith, en riktig liten pärla.
Edith har flyttat en gång förut. Men den gången blev hon krasslig och allt blidde krångligt och trassligt. Lilla Edith fick flytta hem igen! Jösses vad lycklig hon var när hon väl kände igen sig härhemma. Sällan skådat en sån utstrålning hos en kattunge. Man liksom kände känslan i hela sig hur det är att få komma hem efter en lång resa, ett spännande äventyr. Att få sova i sin egen säng! Gå på sin egna toalett! Vässa sina klor på sitt egna klösträd! De där små sakerna som man tar för givet i sin vardag.
Självklart knep hon våra hjärtan härhemma, denna lilla Edith, som nästan alltid är hungrig och talar tydligt om att maten behöver fyllas på.
Edith fick medicin och piggnade på sig fint. Blev frisk och kry och pigg och på alerten. Edith ville alltid ligga nära, ha värme och närhet.
Edith var också väldigt kontaktsökande, man kunde föra långa samtal med henne ibland.
Väldigt lik sin far. Väldigt, väldigt vacker och en stor liten personlighet.
Sicka kval hon satte mig i! Självklart ville jag behålla denna lilla tjej…också! Måste väl vara meningen när allt blev som det blev…eller?
Man vill ju egentligen ha kvar alla de små som man sett födas och varsamt följt växa upp. Vaktat som en hök genom den allra första mycket sköra tiden. Vägt och mätt, sett till att de alla fått mat, att allt är som det ska och ingripit om nåt inte är det. Det ligger faktiskt mer möda än vad man kan tro bakom varje uppfödd katt! Det är inte riktigt sådär lätt att kattmamman gör allt jobbet och man bara lugnt kan sitta och titta på. Även kattmamman behöver tas om hand, ibland med fingertoppskänsla!!
Så ser man dem utvecklas, var och en till små egna individer. Ju äldre de blir desto mer fäster man sig vid dem. Jag fäste mig väldigt vid Edith måste jag säga!
När så Crispins matte ville ha sällskap till Crispin, och det helst omgående, kändes det ändå som det absolut bästa som kunde hända!! Inom rimligt avstånd dessutom! Vi tog tillfället att få träffa Crispin igen och levererade Edith! Det kändes i hjärtat. Speciellt när Edith uppgivet kurade ihop sig i transportburen och helt sonika bara försökte sova. Jag kände mig som en svikare, hon såg så uppgiven och deprimerad ut. Som om hon inte alls ville flytta!
Väl framme möttes vi av en något förvirrad Crispin. Va, vad är nu detta, vad gör dessa HÄR, på mitt alldeles egna revir…luktar bekant, men på fel ställe. Edith vaknade raskt till liv och utan tvekan klev hon ur transportburen och inspekterade omedelbart sina nya domäner. Det var härligt att se henne så framåt. Hon accepterade sitt nya hem direkt! Fann burkmat på ett fat och slukade det utan att tveka. Fann allehanda leksaker och började genast leka med än det ena än det andra! Hon som inte varit så värst intresserad av leksakerna hemma!! Crispin smög efter med stora ögon, gömde sig bakom soffan och iakttog hur denna lilla bara flyttade rakt in bland hans grejer!
Det kommer säkert bli riktigt bra i slutänden. Vi tog farväl av den lilla pärlan och for tomhänta därifrån men med en varm känsla inombords. Crispin hade blivit en stor och vansinnigt fin kille, så roligt att se! Nedan ett kort när han var liten.
Elvira då? Jo hon fann sin fodervärd! Även hon har alltså flyttat, mer om det en annan gång…
