G-kullen kom till världen.

Här i katteriet har det hänt ganska mycket på sistone. Biscuit fick sin kull för 2,5 vecka sen och det blev lite dramatiskt! Allt började bra men när väl värkarna kom drog det liksom ut på tiden. Först ut var en fin sköldpaddstjej. Sen tog det stopp sådär länge så man precis började oroa sig. Så kom då en fantastisk vacker bicolor som såg ut att vara lila. Tyvärr klarade den sig inte utan kom ut livlös. Så ny väntan. Jag hade känt tre levande foster röra sig i magen och det visade sig stämma. Vi väntade och väntade men inga mer värkar kom!

Akut iväg till veterinären.

Vi blev såklart tvungna att åka. Det konstaterades mycket riktigt att en rackare var kvar därinne, vid liv än så länge. Först försökte de få igång värkarbetet igen med injektioner av kalcium och oxytocin. Vi väntade och väntade Biscuit och jag men ingenting hände. Biscuit var otroligt frustrerad, irriterad och stressad. Det var hon redan hemma innan vi åkte, såpass att hon bet sin lilla som fick ett sår i armhålan!

Till sist återstod att öppna henne. Nu väntade och väntade vi, den lilla och jag. Tillbaka kom Biscuit i ett fullkomligt galet tillstånd. Alldeles tokförvirrad och påverkad av narkos och uppvaknandet. Inte ville hon hålla sig det minsta still!

Ett ögonblick trodde jag vi förlorat den tredje, men han var väldigt svag så de jobbade på extra med honom. Sen kom han, värmedyna och värmelampa och nu skulle då lilla familjen återhämta sig och den svage börja äta!

Vi satt tre stycken och kämpade med att hålla Biscuit still så att han skulle komma åt att äta. Det gick inte alls. Hon var bara helvild och superstressad. Veterinären gav upp, skickade hem oss trots att de egentligen ville se den lille ha ätit först. De ansåg trots allt att jag hade bra hand med Biscuit. Förhoppningen stod till att Biscuit skulle bli lugnare hemma.

Ilfart hem. Vi bor ju verkligen ute på landet så det är en bit att åka. Så stressande när man har en nyfödd svag liten en i bilen, liksom på liv och död!

Väl hemma blev det inte så värst mycket enklare. Biscuit var helt enkelt omöjlig, hopplös och jättejobbig. Hon bet sin nye pojk också. Han fick ett litet sår mellan tårna. Det fick bli hundra koll dygnet runt med familjen katt under täcket tätt intill så att jag kunde hålla i Biscuit med jämna mellanrum så de små fick komma åt att dia.

Det visade sig att båda kattungarna var ihärdiga (kanske de brås på sin mor). De kämpade idogt och fann stunder att äta utav bare den. De hade båda lyckats gå upp 10 gram detta första traumatiska dygn!

Plåster och stygn.

Det finns gränser även för en matte. Utmattad och ännu inte frisk efter influensa var jag tvungen att sova och vila. Då passade Biscuit på att slita och dra i sitt plåster. När jag vaknade fann jag henne dra av det sista galet frenetiskt likt en terrier. Såret såg ändå väldigt fint ut, det hade iallafall fått gå nästan två dygn. Jag var tillsagd att inte ha tratt på med tanke på kattungarna.

Ett endaste stygn fanns på utsidan och det skulle försvinna av sig själv sa veterinären.

Det gjorde det kan jag säga, under de närmaste timmarna. När jag var ute hos hästarna var det tydligen ingen match alls för denna katta att slita väck det också! – Sådärja, såg hon ut att säga när hon med sin speciella uppsyn och sina gröna ögon tittade på mig, nu är all den där skiten borta och man kan känna sig som den katt man är igen!

Nu var hon iallafall nöjd. Såret höll ihop fint och kattungarna frodades. Äääntligen kunde man få pusta ut eller…

Please follow and like us:
error

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *