Trots att Biscuit var instängd i vårt sovrum för att få lugn och ro och inte kunna springa runt för mycket höll hon sig ständigt alltför aktiv. Hon envisades med att flytta ungarna än hit än dit. Försökte klättra i garderoben. Välte tvättkorgen och rev ut all tvätt. Bökade sig än hit och en dit under täcket. Kånkade på sina små upp och ner ur sängen.
Alltså jag kände mig rätt maktlös. Jag stängde in dem i en transportbur stundtals vilket mest resulterade i ännu mer behov att finna gömställen. Så jag kan inte säga att jag var förvånad över vad som sedan hände.
Såret svullnar.
Från att ha sett så fint ut börjar såret svullna på ett för mig besynnerligt sätt. Det här känns inte som en vanlig svullnad av infektion eller skada. Kan det vara så att såret liksom gått upp inuti? Hon slickade sig inte, det vätskade inte, ömmade inte, luktade inte men man kunde liksom trycka in svullnaden.
Ringer veterinären. Nja, det är högst ovanligt att det skulle bli ett bråck. Speciellt med kattmammor som håller sig lugnare än unga nysteriliserade honor (jo, jag tackar jag). Mest troligt att såret är infekterat. Du får komma och visa upp det!
Jag kände mig faktiskt högst ovillig till att fara iväg igen, nu när stressen ändå börjat lägga sig. Kände mig oerhört säker på att det inte alls var någon infektion, snarare bråck. Frågade om det nu skulle vara bråck, som behöver opereras på nytt, kan man möjligen vänta tills kattungarna hunnit bli något större?! Ja, det skulle kunna tänkas beroende på hur det ser ut….Fick en tid senare på eftermiddagen. Men utvecklingen blev värre, svullnaden bredde ut sig mer och mer. Såg ut som tarmarna var på väg ut utefter hela såret. Biscuit hade heller vare sig kissat eller bajsat på ovanligt länge.
Plötsligt blev det bråttom.
Väl på plats igen på djursjukhuset tvistades det lite om det verkligen kunde vara bråck eller kanske bara en stor vätskefylld blåsa mellan huden och bukhinnan. De kände och klämde två veterinärer. Tog tempen och ville förmodligen ändå ha det till infektion. Lite irriterande kände jag som verkligen trodde att stygnen gått upp.
Det fick bli röntgen. Då stod det klart, ett stort bråck och en alldeles farligt fylld urinblåsa!
Nu blev det plötsligt väldigt bråttom! Innan jag hann blinka bar det iväg till operation. Läskigt. Insåg att det nog var urinblåsan som var det mest akuta. Det visade sig att stygnen därinne var intakta men vävnaden söndersliten så allt hade spruckit upp. Det i sin tur gjorde det omöjligt för stackars Biscuit att använda sina bukmuskler varav det här med att gå på lådan inte fungerade.
Tillbaka på ruta 1
45 minuter senare var vi tillbaka på ruta ett. Biscuit återigen nersövd, uppvaknad och återigen med plåster på magen! Såg framför mig nya dygn med vak och hur skulle jag denna gång verkligen lyckas hålla kattåbäket lugn?!
Ja, de hade inga mer råd att ge. Hon ska ta det lugnt och plåstret skall sitta på några dagar. Tratt kanske i värsta fall. Jag såg framför mig massakerade kattungar av Biscuits framfart med en tratt. Jag såg också framför mig hela tarmpaketet på utsidan katten…
Peppar peppar, väl hemma var Biscuit lugn och harmonisk faktiskt. Precis som om något varit fel hela tiden och nu äntligen kändes bättre. Jag valde att hålla henne instängd i en liten transportbur. Bjuda på mat och vatten med täta mellanrum samt erbjuda besök på lådan. Inte var det populärt att sitta instängd sådär men det fungerade åtminstone. En massa passande förstås. Ja herregud det är verkligen inte lätt alla gånger att ta hand om det man har skaffat sig!
Plåstret blev på nytt kvar sisådär två dygn. Sen låg det där inne i transportburen, suck! Nu var det iallafall inget synligt stygn på utsidan. Vi började växla instängdheten med att få ligga i sängen och röra sig fritt i sovrummet. Såret svullnade en del men det kändes som en “normal” typ av svullnad.
Nu, jag vågar knappt säga det, men jo nu bedömmer jag det som att risken är över. Svullnad är nästan helt borta, såret läker fint, Biscuit är nöjd och de små är runda och goa krabater som numera fått namn!
Gertrude och Gulliver
Låt mig presentera Xantippa´s Gertrude, kallas Hjärtat (de föddes på alla hjärtans dag).
Och Xantippa´s Gulliver, för han är bara så gullig med rosa nos och bruna öron! Gulliver är helt klart vitfläckssiames och blir alltså vit om näsan.
Då var det dags för H-kullen. Det får bli nästa inlägg!
