H-kullen är här!

Jag har kanske inte nämt att även Glorie varit dräktig! Detta är tänkt att vara hennes sista kull vilket ändå känns lite vemodigt. Glorie min svarta pärla som är mamma till Mini, Biscuit och Baltasar och såklart deras syskon som flyttat ut. Det blir inte mindre vemodigt av att det även är De Sotos sista kull!

De Soto är kastrerad.

De Soto är kastrerad sen några veckor tillbaks. Han har gjort sitt som avelshane och jag kan säga att det har varit en ren bedrift av mig att orka hålla honom fertil såhär länge. Herrejösses vad han har strilat och pinkat på precis allting heela tiden, dygnet runt! Fullkomligt vidrigt rent ut sagt. Det är verkligen inte konstigt att det inte kryllar av avelshanar att välja på. Sen har ju vissa turen att inte ha fullt såhär extremt beteende.

Men han är bra maffig De Soto. En riktig hannekatt på alla de sätt. Jag älskar honom! Han har en såndär härlig utstrålning, synnerligen en personlighet med ett underbart temperament. Han har då rakt inte förstått att han är kastrerad ännu. Även om han känner sig besynnerligt lekfull helt plötsligt. Han får ha sina små byxor på så hoppas jag att han mirakulöst lägger ner det här med revirmarkeringarna en vacker dag, helst imorgon!

Förlossningen

Då var det dags för Glorie och De Sotos sista avkommor att se dagens ljus. Förra lördagen var det dag 65 och vakandet började. Hon visade tecken under söndag så jag var övertygad att det hela skulle ske innan jag skulle jobba på måndag eftermiddag.

Men naturligtvis håller hon sig ända fram tills en halvtimma innan jag måste åka. Då blir det alldeles tydligt att nu börjar det vilken minut som helst! Hur bra känns det att lämna henne ensam hemma i det läget? Jag var tvungen i några timmar, men jag fick hjälp och blev avlöst tack och lov. Hon skrek när jag lämnade henne! Och var helt klart överlycklig att jag kom tillbaka, lilla hjärtat.

Glorie är väldigt noga med att jag, just jag, skall vara kloss an henne hela tiden när det är dags. Jag får inte ens hämta ett glas vatten utan att hon högljutt klagar och stånkar med mitt i allt. Kan tycka hon är erfaren vid det här laget men tydligen förändrar inte det ritualen att matte ska hålla tass.

Då när vi alla var redo och på plats då avtog alltihop såklart. Sådär höll det på ett bra tag vilket inte är likt Glorie. Hon har liksom sprutat ut hela kullen inom nån timma, frentestiskt slickat allt och alla och gnagt av navelsträngar på löpande band. Nu var hon inte jättestor så jag tänkte 2-4 ungar, borde gå fort.

Till sist, när man börjat googla på värkar utan resultat, värksvaghet, livmoderomvridning och annat hemskt, så kom det en liten svartvit flicka sådär härligt enligt regelboken. Glorie tog väl hand om den lilla, lugnt och harmoniskt. Det blev en timmas uppehåll innan nästa kom. En stor siamespojk som genast ville äta! Ytterligare tid förflöt, ny oro då jag kunde känna att magen inte var tom. Till sist kom ändå ytterligare en flicka, svartvit och tämligen ynklig. Tre blev det och läget var under kontroll!

Livet är skört i början

Det visade sig snart att den sista lilla skruttan inte fann kraft att äta. Hon sökte spenen men gav upp för lätt och orkade inte riktigt suga. Livet är bra skört i början. Det gäller att ha stenkoll, det går så snabbt utför. Man riktigt ser hur den lilla kroppen liksom torkar ihop, återtar fosterställning och blir tröttare och kallare. Man får agera på stört och försöka skaka liv i den lilla kroppen och hjälpa till att få fatt i en spene. Det är verkligen inte det lättaste. Det krävs energi även för att äta! Och de är bångstyriga de där små. De kämpar emot när man försöker vägleda dem och när man väl fått dem att ta en spene då brukar mammakatt få för sig att resa på sig eller behöva slicka sig nånstans och fördärvar alltihop!

Det är egentligen märkligt det där att det helt och hållet hänger på en liten nyfödd, som vare sig ser eller hör, att själv hitta fram till den livsviktiga maten. Tänk som mamma, med en lejoninnas instinkt, bara kunna ligga där och se på när hennes små kämpar.

Jag fick henne trots allt till att äta och fick vakta under natten till onsdag. Men på tonsdag morgon stod det klart att det inte var tillräckligt. Det fick bli till att stödfodra! I skrivande stund har hon kommit igång lite bättre och själv ätit på mamma ett par gånger. Det självklara namnet Hope har hon alleredan fått. Hon vägede 67 gram när hon föddes. Gick ner till 62! Nu har hon kämpat sig upp till 88 gram, att jämföra med brorsans 165!!

Herkules, heter han bror till Hope och Holly!

Nu är huset fullt av katter igen! Och snart börjar Pawpeds kurs. Jag har stått i kö i ett par år men är nu äntligen med. Hoppas på att lära mer. I mars bär det också av till kattutställning. Mycket med lilla katteriet nu 🙂

Please follow and like us:
error

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *