Ja, igår kom de fyra små till världen. Extra lycklig är jag denna gång. Cornelia drabbades nämligen av livmoderinflammation i höstas! Jag vaknade en morgon och satte foten i en klick var på golvet! Det blev ilfart till veterinär, fick behandling och höll tummarna att det skulle fungera. Hon blev till synes bra och då är det viktigt att para på första löpet därefter.
Jag var ju så förbaskat dålig och hade inte fått tid för min operation så det kändes inte direkt optimalt när Cornelia satte igång att löpa! Hur skulle de gå att få en kull i mitt skick. Men hellre det än att riskera ny inflammation och sannolikt sterilisering!
Det tog sig minsann och jag hann bli frisk dessutom! Ut kom fyra rejäla kattungar och förlossningen gick helt enligt skolboken. Så härligt!
Cornelia är i mina ögon väldigt vacker. Hon har dessutom ett superbra temperament, var t ex fantastisk på utställning. Jag har verkligen sett framemot hennes avelskarriär. Men hur de sen blir är ju alltid ovisst.
Och dessutom är det ju Foma som redan är pappa. Visste ju inte ens om han var mogen sin uppgift för nån parning fick jag aldrig bevittnat.
Jag vakade två nätter då jag uppfattade att Cornelia till skillnad från t ex Glorie inte direkt talade om för mig hur läget står. Misstänkte skarpt att hon skulle smyga in i nåt skrymsle och lösa detta i hemlighet med kanske katastrofalt resultat.
Egentligen var det nog så att denna lilla tjej inte ens hade en tanke på vad som skulle ske! När värkarna väl kom påminde de nog henne om livmoderinflammationen. Hon tittade ledset på mig, som för att säga näe, nu har jag blivit sjuk igen! När första siamesen kom ut med ett plask faktiskt och därtill genast skrek och gapade högt, då skulle filmkameran varit på. Cornelia blev rentav chockad. Hoppade till. Drog sig undan. Tittade på mig. Mjauade frågande. Va i hela friden är det där??!! Kolla matte vad som kom ut ur mig!! Vad ska vi göra med den?
En liten stund blev jag rädd att hon skulle bita ihjäl den lilla. Hon blev så stressad av pipande och verkade mest bara vilja bli av med eländet. Inte tal om att slicka och pyssla som sig bör. Det fick jag göra. Men efter en fem tio minuter kickade en eller annan hormon in och hon tog itu med den lilla. Hon vägde 94 gram och var pigg och galen.
Så var det dags för näste. En kolsvart kille kom ut lika snabbt som sin syster trots sina hela 119 gram! Rekordvikt i detta katteri.
Jag hade gissat på tre ungar i magen. Hon var aldrig särskilt rund och ena sidan var större än andra. Så jag pustade ut när ytterligare en siamesflicka (tror jag…) på 95 gram föddes.
Då såg jag hur Cornelias mage såg ut som hela havet stormar. Det var helt klart en till därinne, rätt högt uppe i magen, som såg ut att försöka kravla sig fram till utgången. Det tog en halvtimme, sedan kom han ut. En siamespojk på 92 gram.
Alla fyra var oerhört pigga och kastade sig över mjölkbaren, som var fylld till brädden. Åh vad underbart det känns när alla mår bra, alla får mat och alla kan pusta ut och vila!
Såhär en dag senare kan jag konstatera att dessa ungar ökar rekordartat i vikt. Cornelia vräker i sig mat och mår prima. Hon blir hysterisk när jag lyfter nån liten och vaktar dem fint. Meeen…hon är totalt värdelös på att hålla dem rena. Nä, slicka dem i rumpan de går över hennes horisont. Det smakar apa!! Den siste killen blev överhuvudtaget inte renslickad. Honom blev jag tvungen att tvätta lite. Och jag får ingripa med toalettbestyren och byta ofta i korgen då där blir rena svinstian!
Ja, dessa kattmammor, de är verkligen olika var och en. Lika spännande varje gång. Och dessa små individer som kommer ut och som man får äran att lära känna. Det är sannerligen fantastiskt att få vara en del av!
