Ibland går det bara inte.

Puh vilken vecka och vilken helg. Ibland går det bara i ett. I tisdags föddes alltså J-kullen. Allt gick verkligen väldigt bra. Signe var rund som en badboll och ut kom sju små underverk. Signe föreföll något chockad över det hela och var inte helt med på det här med att knapra navelsträngar och slicka rent sina små. Det var nog tur att vi var med Inger som är fodervärd för Signe, och jag.

Det blev tre siameser, två svartsköldpaddor och två  svarta mönstrade små liv. Alla pigga och någorlunda lika i vikt. Det här är första kullen som föds och växer upp hos fodervärd så det var en märklig känsla för mig som var tvungen att åka och jobba kort efter att sista ungen var född. Det var bara och ge sig av och lämna över jobbet med de små åt Inger.

Man blir ju lite av ett kontrollfreak när man har en nyfödd kull. Alla måste få äta, mammakatt måste må bra, ja det är helt enkelt känsliga timmar man har framför sig. Men nu fick jag släppa kontrollen vilket kändes lite tomt och konstigt. Inger däremot är ju världens bästa fodervärd. I trygga händer var fina familjen katt. Inger är helt enkelt på plats och har härlig känsla och god hand med katterna, stora som små. Signe utstrålar alltid värsta välmåendet och lever det prima livet hos sin matte. Dessutom har hon husse Bosse som kliar henne på magen långa långa stunder i soffan.

Jag fick uppdateringar, allt gick bra. Alla åt de flesta gick upp i vikt riktigt bra, nån lite mindre och någon stod still. Så roligt, detta är största kullen i katteriet ännu, sju levande kissar.

Men den första tiden är ömtålig. Dessvärre halkade två små gryn efter. Det blev till att stödmata och kämpa på med se till att de också fick komma till att äta hos mamma. Det gick en liten tid, men idag ringde min telefon. En liten sköldpadda orkade inte. Hon hade precis somnat in och den lille siamespojken föreföll att gå samma öde till mötes. Jag for dit och vi försökte få den lille att ta emot vätska och mat dessvärre utan framgång.

Blått halsband betyder pojk, han blev bara fem dagar gammal.

Idag blev en sorgens dag för Signe, Inger, Bosse och mig då sju blev fem. Naturen är hård ibland, livet är inget man ska ta för givet. Det hänger på en skör tråd speciellt sådär i begynnelsen. Minsta lilla kan snabbt få dramatiska konsekvenser och hur mycket man än anstränger sig så vill det sig bara inte.

Det går inte att sticka under stol med att det finns många mörka sidor med uppfödning. Det är så otroligt mycket som kan gå snett vilket för med sig sorg, oro, sömnlösa nätter och timvis av ansträngningar.

Det goda överträffar dock det onda, det tycker åtminstone jag! Att se de små krabaterna fäktas och slåss vid mjölkbaren för att sedan växa upp och klättra i gardinerna och ställa till det, det ger så fantastiskt mycket glädje och mängder med glada skratt. Vi kommer såklart alltid att minnas lilla sköldpaddan och lille siamesen som fick en alltför kort tid här och hoppas hoppas de resterande gänget får växa upp och leva rövare hemma hos Inger och Bosse.

Please follow and like us:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *