I onsdags kom de till världen, K-kullen! Fyra fantastiskt fina välutvecklade ungar. Jämna till vikten 94-96 gram.
Två killar och två tjejer i olika färger. Vilken rolig kull! En siames, en röd med vitt, en svartsköldpadda och en mönstrad svartsköldpadda med vitt.
Och allt gick enligt skolboken. Alla mådde bra och vi alla skulle pusta ut trodde vi.
Men se Märta, mammakatt, visade sig vara allt annat än lugn. Hon började kånka runt sina bebisar än hit och en dit. Gick runt och gapade och skrek. Fann ingen ro nånstans. Ibland verkade hon vilja bli av med ungarna, ge bort dem till närmsta människa! Ibland verkade hon vilja gömma undan dem och försöka hitta bästa stället för detta ändamål. Kaos rådde!
Summa summarium, de små fick inte chansen att äta ordentligt. Märtas juver var fyllda till brädden och ömma. Hon gillade kanske inte när de var där och försökte snutta. Hon visste inte vad hon skulle göra när de förtvivlat pep.
Ett dygn senare hade allihop tappat ungefär 10 gram. Fortfarande pigga, fortfarande försökte de äta.
Natten till fredag blev sömnlös. Lyckades hindra Märta från att bära runt på de små. Höll henne nästan fast där de skulle ligga. La henne bestämt på sidan så de små kunde komma åt. Det fungerade. Bevittnade att alla kom till att äta. Stödmatade alla på morgonen. På förmiddagen flyttade Märta sin familj in under täcket i sängen och kom äntligen till ro.
Nu trodde vi verkligen att det hade vänt. Lät dem vara ifred. Alla behövde lugnnoch ro och vi hade ju sett att de kunde äta. Nu skulle de väl allt börja gå upp i vikt?!
Det visade sig att så ej var fallet. De hade fortsatt gå ner i vikt. Nu hade de totalt tappat närmre 20 gram, alla utom en! Läget var verkligen allvarligt.
Siamesen blev snabbt tröttare och började bli uttorkad. En nervös kväll och ytterligare en sömnlös natt väntade.
Stödmatningen gick trögt speciellt för siamesen. Han fick vätskeersättning men var seg och trött. Orkade inte äta! Bara skrek och pep och protesterade. Risken var stor att få ner maten i lungorna.
Frampå småtimmarna gav jag upp med att försöka få honom att svälja. Övergick till sondmatning. Tack och lov att jag fått lära mig utföra detta! Målet var helt sonika att hejda viktförlust och klara natten. De övriga tre kämpade på, var trots allt pigga och tjejerna lyckades äta själva.
Peppar peppar, det gick vägen. Tjejerna klarar sig på bara mamma men killarna verkade ha svårt att finna spenarna. De letade och letade men gav allt som oftast upp. Den röde lyckades men gick trots det ner i vikt igen. Frampå eftermiddagen valde jag att även sondmata honom!
Äntligen började de bli fart på siamesen. Lyckan var stor när han slutligen lyckades äta själv på mamma! Flera gånger om!
I skrivande stund mår alla bra. Alla har gått upp några ynka gram men ändå upp!!! Ytterligare en thriller, så skört det är i början. Minsta lilla de halkar efter kan få så ödesdigra konsekvenser!
Jag sätter hopp och tillit till högre makter. Måtte det gå väl för dessa fyra små tappra kissemissar. De är fullkomligt ljuvliga allihop och vi har kämpat så väl hittills???
