Jag har en del att berätta. Det har varit mycket det sista, elände, sorger och bedrövelser. Idag ska jag berätta om ett stort litet mirakel.
På morgonen för en vecka sedan, födde Xantippa´s Elvira fyra små fina pojkar. Förlossningen gick så fint. Alla vägde kring 100 g och alla kom åt att äta. Mamma katt mådde också fint. Med förra kullen hon hade, trasslade det med digivandet alldeles ofantligt i början. Nu kändes allt mycket bättre, turen är åter kommen!
Men nej, två av kattungarna lyckades inte stilla sin hunger. De skrek och kravlade hysteriskt omkring. Jag inledde stödmatning och höll på med detta under veckan. Den rödvita killen var svår att mata. Men alla var vid god vigör, gick upp i vikt och var pigga.
Fyra blev tre.
Jag var inte alls beredd på att finna den rödvite kissen avliden natten till fredag. Ruskigt fort, bara några timmar tidigare hade jag matat honom och allt var väl. Dessvärre la jag inte vikt vid att den röde gossen nu blivit trött och loj. Han var den som ätit bäst, gått upp mest och varit lugn och stabil. Så jag tyckte väl mest det var praktiskt just då, mitt i mörka natten, att han låg och sov. Då fick lille herr randig chansen att komma åt och äta.
På morgonen vaknade jag fortfarande chockad och upprörd över nattens tragedi. Vad hade hänt egentligen? Ser då att den röde knappt verkar ha flytta sig ur fläcken. Lyfter honom och försöker väcka honom. Han är som en disktrasa! Helt slapp.
Fading kitten
Fading kittens. Detta är ett samlingsnamn på när små kattungar plötsligt tynar bort, slutar äta, går undan, lägger sig att sova och oftast dör inom snar framtid.
Där och då kände jag väl helt enkelt att nu får det vara nog! Jag orkar inte mer. Jag lägger ner det här med att föda upp om friska fina kattungar bara ska dö bort för mig. Tycker dessvärre veterinärer inte är så behjälpliga när sådant här sker. Man står helt maktlös. Men nu hade jag lite överblivna medikamenten i förråd och gömmor. Och liksom ingenting att förlora heller så jag gick all in och tänkte det vore väl själva f-n om man inte kunde lyckas rädda den här vackra katten!
Ett par timmar senare stod det klart för mig att han hade lunginflammation. Svårt att andas. Lungorna lät illa, gurglande, knastrande vid varje andetag. Oj oj oj så dålig han var. Trots mina ansträngningar insåg jag att det skulle vara ett mirakel om han överlevde dagen!
Det gjorde han! Han såg mer död ut än levande och åtskilliga gånger tog han sitt sista andetag för att sedan plötsligt kippa efter luft igen. Jag droppade två droppar vätskeersättning i munnen på honom titt som tätt. Nog var han uttorkad, totalt kraftlös och jag frågade mig om detta var rena rama djurplågeriet. Ligga och självdö såhär länge!! Men han vägrade ju ge upp.
Sent, sent fredag kväll slog det mig att jag hade kortisontabletter för katt i medicinlådan. Googlade lite kring lunginflammation och fortsatte på linjen, jag har inget att förlora. Krossade ett uns av en tablett och gav den tappre soldaten pytte pyttelite. Inte vet jag om det gjorde susen eller vad, men frampå småtimmarna lyfte han sitt lilla huvud och föreföll lite bättre.
Zombie kan bli levande igen
Lördagen kom och vi kämpade på. Började truga i honom mjölkersättning lite, lite. Frampå eftermiddagen blev jag djupt imponerad och väldigt överraskad när han plötsligt kravlade sig upp ur sitt zombieliknande tillstånd och skulle prompt tränga sig fram till mammas mjölkbar och äta som en häst! Wow! Bara sådär så piggnade han till.
Vi firade med pizza till middag, ett glas vin och plockgodis. Jag tänkte väl att faran borde vara långt ifrån över men ändå, detta var ju bara helt otroligt. Man får glädjas i stunden!
Natten blev lugn. Han åt. Låg med sin familj. Jag höll koll regelbundet. Så på morgonkvisten lämnade jag dem för att få en kopp kaffe. Nån timme eller så…
Pannkaka av alltihop
Vad händer då? Jo jag finner vår soldat liggandes platt som en jäkla pannkaka precis rakt under sin förbaskade mor! Med hela sin tyngd ligger hon på honom totalt oberörd. Nä, han andades inte! Återigen var färgen lila, åt det blå. Återigen var livet som bortblåst ur honom. Alltså mentalt är det sannerligen påfrestande. Jag tycker jag förtjänar lite medvind nuförtiden faktiskt!
Lyfter upp den lilla kroppen, redo att börja gråta. Då häver sig bröstkorgen upp. Svansen dallrar till. Han lever! Han lever fortfarande!
Så då började vi om från början. Hela dagen bars han med vart jag än gick antingen innanför tröjan eller i en liten brödkorg med vetevärmare.
Då hände nästa läskiga grej. Naveln, som sett så fin ut, öppnade sig och ur ett litet hål vällde det fram var. Ganska mycket för att komma ur en sådan liten späd varelse. Det blev till att torka, hålla rent och hoppas på det bästa…igen! Jag orkade knappt lägga vikt vid detta. Det är ju bara inte klokt.
Nio liv räcker inte
Den lilla kroppen blev altmer utmärglad. Men andningen var så enormt mycket bättre. Cirkulationen var igång och färgen var numer rosa på tassar och kring munnen. Jag beslöt mig för att sondmata med ganska små portioner.
Natten till idag, måndag, stabiliserade sig naveln, energin ökade och jag försökte mata med napp istället för sond. Gick sådär. Vilda protester kan dock ses som ett positivt tecken ibland! Nog var han på gång igen. Skulle vi få uppleva ett mirakel en gång till?! Nio liv sägs det, här har vi en kille som har förbrukat sisådär 18 eller kanske rentutav 25!
Nu j-klar, äter han av sig själv igen! Han satsar på att komma ikapp brorsorna och är under ständig övervakning så att mamma INTE behagar kväva honom en gång till!
Miraklernas tid
Det här var precis vad jag behövde. Det går visst att vända förloppet för en kattunge med lunginflammation. För en uttorkad kattunge. För en kattunge med infekterad navel. Miraklernas tid är icke förbi! Vi har ett livs levande här, i vår M-kull.
Xantippa´s Mirakel skall han heta. Ja må han nu få leva, ja må han leva uti hundrade år!
