Mjauääuåauu skrek Biscuit och for upp ur mitt knä! Ner på golvet ilade hon omkring. In kom vår intet ont anande huskatt, som hon flög på och bet hårt i svansen. Som skjuten ur en kanon kom Baltasar och hjälpte Biscuit att helt enkelt hamna i värsta kattslagsmålet!!! De välte skålar med torrfoder och blötmat som for ut över hela köksgolvet. Huskatten försökte fly och kissade samtidigt ner sig genom halva huset. Alltså vad är det som händer???
Fick fångat stora tjocka Biscuit och slängt in henne på kontoret. Baltasar in på toaletten och ut med huskatt. Det är liksom nu man tänker att man kanske ska börja med frimärksamling ändå.
Släpper ut Biscuit som fortsätter hysteriskt mjaua och springa omkring. Sen sätter hon plötsligt kurs mot Minis kattungar. Återigen ser Mini snällt på när nästa hona vill stjäla hennes små…Vare sig Glorie eller Biscuit har tidigare varit det minsta intresserad av kattungarna faktiskt, vilket förvånat mig. Men nu som på en given signal gick det upp för Biscuit att nu skulle hon bli mamma!
Ja men alltså det är nog på gång nu då…ett par dagar tidigare…inatt naturligtvis… En del av mig gav liksom upp men en annan del sa lika så bra, ifall Glorie nu behöver opereras.
Vi fick ätit middag. Biscuit var lugn så länge hon fick ligga och snusa på kattungarna. Men sen började hon småkrysta där mitt ibland dem. Det blev till att stänga in oss på sonens rum och vänta. Därinne var hon bara orolig, stökade och bökade och ville bara ut. Tillslut behövde sonen sova och det kändes lika bra att ta henne till kattungarna igen så hon blev lugn.
Under de första krystandet hade vatten gått. Nu stod allt still. Inte så bra. Borde kommit kattunge nu, men Biscuit lade sig att sova… Jag läste i mina böcker, googlade och funderade. Kände att jag bara vägrade att åka till Blå stjärna igen! Kan ju inte vara möjligt, måste väl ändå vara så att värkarna kommer igång igen, eller??! Klockan var nu närmre 23. Biscuit mådde väldigt fint och jag bestämde mig trots allt för att vänta!
Kl. 01.45 nya krystvärkar! Yes, nu syns en fosterblåsa! Åh vad skönt, nu verkar allt normalt. Men så gick tiden…värkarna fortsatte men utan resultat. Vet att det tog tid för Glories första unge. Så pass lång tid att jag hann förbreda transportbur och packa ihop mig för att åka. Kanske är hon lik sin mor. Jag vet nu precis hur man ser till att ha is i magen…en liten stund till. Nån timme senare hände något, det gick väl hål på den där hinnan som för övrigt såg konstigt mörk ut. Jippi nu sticker det ut någonting! Tar ficklampan och lyser…
Jag vill nu varna känsliga läsare, det som nu händer är verkligen det absolut vidrigaste jag varit med om.
Ut stack en liten svans och två fötter, svullna som elefantben. Jag har läst en skildring av en uppfödare som förlöst ett svullet foster som höll på att liksom ruttna! Hon hade fått hjälpa till och dra och benen hade helt enkelt lossnat och spritt en obeskrivbar stank på köpet…. Jag kopplade direkt likheten. Med fasa bevittnade jag Biscuits kamp. Insåg att jag måste hjälpa till. Vid detta laget gick hon omkring oroligt. Jag tog mod till mig och försökte hålla henne still, greppade tag i de där bakbenen, äckligt svampiga och lealösa, inväntade nästa värk. Drog försiktigt och kände hur det krasade. Det satt fast rejält. Fullkomligt stopp. Trängde väck paniken inom mig och fokuserade på att detta måste ju bara ut. Vi måste fixa detta Biscuit och jag! Nu! Försökte och försökte, ett antal värkar senare fick vi äntligen ut buken. Uppsvullen som en val. Vidrigt! Fullkomligt avskyvärt äckligt. Tack och lov luktade det ingenting. Jag hade aktat mig noga när det krasade, villeinte att det här liket skulle gå sönder. Nu var endast huvudet kvar inne i stackars, stackars Biscuit.
Jag var tvungen att ta en paus. Sätta mig och andas, blunda och andas.
Hur ska vi få ut huvudet…känns ju som man kommer att dra av det…Hon sprang under tiden runt med detta hängandes, vände sig för att slicka, kräktes därefter stackarn. Men sen med, ett plopp, bara fick hon ut det själv. Huvud, moderkaka, hela rasket skvätte ut på golvet. TACK och LOV! Vilken lättnad!
Hon tittade inte ens på det. Jag hämtade en påse och bara raskt städade undan skiten. Vid det här laget var vi båda rätt avstängda, sammanbitna och kyliga. Hon gick och la sig i sin korg som var tänkt för en idyllisk kull fina kattungar.
Jag satt en bit bort och undrade i mitt stilla sinne, vad har vi nu att vänta? Fyra till såna här?! Hennes mage är ju stor som en luftballong!!!
Krystvärkarna lät inte vänta på sig. Nu kom en helt normal kattunge ut, och tätt inpå en till. Dessvärre var mitt sinnelag pessimistiskt. Speciellt efter Glories kull. Tänkte att de väl måste vara nåt genetiskt galet alltihop. Tänkte att jag lägger nog ner det här med att ta kattungar på mina underbara katter. Trots Minis helt fantastiska kull…Så jag tyckte väl de såg rätt livlösa ut och kände liksom inget hopp. Biscuit hade fullt upp med värkar så hon tog inte itu med dem. När jag så började torka den första såg jag att det ju var en jättefin sköldpaddsfärgad tjej. Och den andre var en choklad och vit bicolur. Båda levde och kippade efter luft. Jamen det vore väl själve f-n om inte dessa ändå ska klara sig kände jag och fick typ kraft från ovan. De såg ju helt normala ut. Biscuit började käka moderkakor samtidigt som fler kattungar var på väg ut! Jag fick ligga i och torka och hålla värmen i de två första medan Biscuit fick ytterligare tre helt normala jättefina och pigga små krabater!
Nu var nog klockan närmre 5 på morgonen. Biscuit verkade vara färdig. Det blev två svartskölpaddor, en brunvit, en rödvit och en siames. Förutom denne förste föreföll verkligen allt helt normalt. Och visst är det väl så att ibland händer att någon föds död. Lite svårt att skaka av sig kunde jag ändå känna. Får väl se hur de utvecklar sig… Nu åt i alla fall alla och alla verkade må bra. Jag hade slått rekord i antal sömnlösa nätter och minsann man klarar av mer än man tror. NU är iallafall förlossningarna över.
Men det rör sig fortfarande i Biscuits mage…det får bli en fortsättning till!
