Jo, Elvira! Det gick inte många timmar efter jag lade ut det där inlägget om Elvira innan den perfekta fodervärden hörde av sig. På en gång föll poletten ner, men herregud, att jag inte tänkt på detta! Det kändes sådär fullkomligt självklart att det är just där Elvira hör hemma. Kan det vara så bra?!
Jojomänsan, redan ett par dagar senare beslöt vi att Elvira lika gärna kunde få flytta in. Även Elvira fick skjuts till sitt nya ställe. Hon ifrågasatte en del i början av resan men sen la hon sig tillrätta, låg och tittade på mig under sin färd ut i stora världen.
Alltså Elvira, hon har ju nåt slags inbyggt självförtroende. På henne går det liksom ingen nöd. Ändå grunnande jag på hur det skulle bli att bara lämna henne på ett nytt ställe. Tänk om hon vill följa med mig när jag går!! Dessa små liv, vi rumstrerar runt med dem hur som, inte har de nåt att säga till om. Ganska hjärtskärande om man tänker på det!
Nåja, fram kom vi och här bor alltså två katter till. Eskil, Minis pappa, som jag inte träffat sen han parade Glorie, och Carl Philip som är Eskils pappa och därmed alltså Minis farfar.
Så roligt att träffa dem igen. Mini är skrämmande lik Eskil, bara lite femininare, mindre och mera näpen. Han blev alldeles förskräckt av åsynen av det lilla trollet jag hade med. Nej, bäst att hålla sig undan och låta pappa sköta detta!!
Elvira klampade självklart rakt ut i sitt nya hem och tog ingen som helst notis om att Carl Philip verkligen ansträngde sig för att fräsa och förefalla skräckinjagande. Nej det föll platt till marken.
Lilla primadonnan smälte in med inredningen och såg ut som om hon alltid hade bott där. Hon gav mig nån blick som att ja, vad trodde du, att jag skulle bo kvar hemma i tid och evighet eller?! Nej nu flyger jag ur boet och skapar mig mitt egna drottningrike. Här är de, mina framtida undersåtar! Och här är hon min egna matte och hon och jag ska bli bästa väninnor för vi är lika fräcka båda två, så det så!
Ja, kvällen slutade efter en trevlig pratstund med att Elvira valde att krypa upp i famnen på sin matte och somnade sådär lealöst, helt utslaget, som bara kattungar kan. Så det var bara för mig att packa mig iväg med svansen mellan benen, bortvald och besegrad av en för Elvira helt främmande människa! Underbart! Faktiskt lite otroligt, sådär lite för bra för att vara sant. Men det är sant. Det fortsatte på den vägen, nu ligger de i hög, Eskil, Carl Philip och Elvira i mattes knä och trängs. Bara sådär blev de en familj och min gissning är att sist in blir boss. Det är ju ändå en honkatt vi pratar om, sköldpaddsfärgad och till rasen oriental!
